Gustaf Fredrik von Rosen  var född 1688 i Reval, son till Hans Johan Didrikson von Rosen (1646-1703). Gustaf Fredrik avled 1769 i Stockholm och är begraven i Riddarholmskyrkan. Han började sin militära bana 1705 som dragon vid Stenbocks regemente och utnämndes till kornett efter slaget vid Grodno 1706. Han överflyttades därefter som löjtnant till Norra skånska regementet och blev 1711 ryttmästare vid Livregementet. Efter nederlaget vid Poltava följde han Karl XII till Bender och kämpade ännu en gång mot ryssarna under tatarkanens befäl. Efter freden mellan Turkiet och Ryssland, fick han kungens tillåtelse att ingå i de Kiewska trupperna och kämpade så tappert i en fäktning mot en turkisk kår vid Prutströmmen, att kungen vid hans ankomst till Timurtasch 1714 genast utnämnde honom till generaladjutant. När kungen i november samma år bröt upp för att under namnet "kapten Carl Frisk" företa sin kända snabbritt till Stralsund, följde von Rosen honom som "kapten Johan Palm" till byn Kenin i Siebenbürgen, där han några timmar blev fördröjd för att sedan följa konungen utan uppehåll "i hamn och häl efter". Kort efter ankomsten till Stralsund räddade han kungens liv vid ett anfall mot preussarna vid Usedom genom att ge honom sin häst. Efter drabbningen vid Stresov utnämndes han till överste och följde han kung Karl på den äventyrliga överfarten från Stralsund till Sverige och följde honom vid 1716 års anfall mot Norge, då han ännu en gång lär ha räddat kungen ur livsfara. 1716 skickades han av kungen till Karlskrona för att befordra flottans utrustning och utnämndes året därpå till vice direktör vid amiralitetet, överste för artillerivolontärregementet samt överkommendant på fästningarna i Karlskrona och Karlshamn. Sedan han 1719 blivit expektansöverste vid Dalregementet, befordrades han 1722 till generalmajor och blev två år senare naturaliserad svensk adelsman samt 1728 överste och chef for Västmanlands regemente. Gustaf Fredrik von Rosen, som 1731 blivit friherre, förstod att vinna konung Fredriks gunst, men deltog även livligt i tidens politiska strävanden. Utpräglad anhängare av Hattpartiet, stödde han ivrigt, men kanske inte så talangfullt, de krigiska tendenserna inom partiet. På grund av sina insatser blev han, sedan Hattarna 1738 kommit till makten, medlem av rådet 1739. Då Rysslands truppsammandragningar vid finska gränsen 1747 väckte misstankar om fientliga avsikter, blev von Rosen, på grund av sina meriter från fälttågen med Karl XII, utsedd till generalguvernör över Finland och upphöjdes 1751 vid Adolf Fredriks kröning till greve. Följande år lämnade han Finland och tog åter plats i rådet, men vid pommerska krigets utbrott 1757 åtog han sig, trots sina sjuttio år, enligt ständernas önskan högsta befälet över armén. Mellan december 1757 till juni 1758 gjorde han ett framgångsrikt försvar av Stralsund mot de preussiska trupperna. Dock måste han inom kort avgå på grund av skröplighet. Han fortsatte ändå att delta i rådets överläggningar ända till 1765, då han avsattes av det segrande Mösspartiet. Då Hattarna 1769 åter vann, erbjöds han att åter inträda i rådet, men på grund af sin höga ålder avböjde han. I Svenska Akademiens handlingar, del 25 (1852), är hans "Minne" tecknat av Bernhard von Beskow med anledning av den minnespenning, som akademien 1850 lät prägla över honom. Gustaf Fredrik gifte sig 1:a 1718 med Sofia Lovisa Wachtmeister af Johannishus (1696-1729). Han gifte sig  2:a 1729 med Ebba Margareta Banér (1710-1731). Paret fick en son: Fredrik Ulrik (1731-1793). Gustaf Fredrik gifte sig 3:e med grevinnan Teodora Beata Dücker (1712-1787). Paret fick åtta barn men endast ett kom i vuxen ålder, Beata (1742-1805). Gustaf Fredrik ägde under ett antal år på 1730- och 1740-talen, Jakobsbergs säteri.